LeCane

Den som varit lite observant har under de senaste dagarna kunnat se mig halta lite lätt. Jag har gjort allt jag kan för att försöka gå normalt utan denna föraktliga haltning, men lyckas inte helt fullt ut. Sanningen om den den hemska och brutala olycka som föranledde allt detta haltande beskrivs enklast med ett ord, SVEK. Ett förhållande som varat i 14 år har nu brutalt börjat se ett slut. Den första indikeringen om att relationen knakade i fogarna visade sig genom att mjukheten och ömheten inte fanns kvar som förr. Vid varje försök att hitta känsla med varandra så slutade det med felsteg och misslyckande. Så kom då den dagen så "dolkstöten" levererades. Tisdag kväll, Arcushallen... jag kör på som vanligt med grabbarna i hopp om att min dåliga relation bara ska vara en ytterst temporär svacka som ska kunna åtgärdas med rätt ingredienser och lite kärlek. Så kommer ögonblicket till vilket jag kan referera i ultrarapid om så behövs, så smärtsamt och tydligt har det etsat sig fast i mitt huvud.

Bollen kommer i en högt skruvad och studsande bana mot mig i ett extremt dåligt hemåtpass. Jag springer, fortfarande lyckligt ovetandes om dolkstöten, fram några steg mot bollen, bromsar upp, korrigerar beräkningen av bollbanan efter första studsen, vänster häl i backen, springer två steg åt sidan och i samma ögonblick som höger häl tar i backen så kommer smärtan. Dolkstöten är levererad med besked. Högra häldobbens fästplatta har tryckts upp ur bottenplattan och smällt upp i min häl med full kraft. Det svartnar för ögonen då den omedelbara insikten om sveket når mina sinnen. Med fullt fokus på bollen försöker jag ändå avsluta med värdighet, men bollen rinner förbi mig och in i eget mål. Jag stannar upp och inser att smärtan har fått mig att misslyckas, sveket efter detta långa förhållande fick mig att tappa kontrollen över min passion för fotboll...

Aldrig trodde jag att mina Puma King i känguruskinn med skrubdobb från 1994 skulle svika mig så här i slutet av vårt förhållande... Trots att jag omsorgsfullt har bytt ut dobbarna mot en mjuk gummidobb som är bred och platt för att passa på konstgräs så ville inte skon längre. Jag haltar åt sidan sliter av mig skon och ser till min stora lättnad att jag haft värdighet nog att inte blöda. Denna värdighet gör att jag kan lämna hallen med högt buret huvud och för varje steg jag tar känner jag värdigheten komma tillbaka från sveket.

Just nu ligger det ett par fina Umbro, näst intill oanvända och väntar på att jag ska ta dem i besittning, men känslorna för mina gamla Puma är starka... Vi får se... det sägs att det bästa sättet att inse var ens känlor ligger är att testa runt lite under den tid man är sk. "free agent". Vi får se hur tiden tänker läka detta sår...