En dag när jag blir stor...
Efter lite funderande så har jag nog listat ut en del saker som jag ville göra eller bli när jag blir stor. Frågan är nu om "Vuxen-Daniel" har svikit den lille och drömske "Lill-Daniel" genom att inte genomföra det jag ville som liten.?!?
Det första yrke jag kan minnas att jag ville ha var att köra lastbil (Eftersom en släkting körde lastbil och jag fick följa en gång...) Tyvärr lill-Daniel... Jag kör inte lastbil och har heller inte gjort det... Dock tycker jag att 40-50 ton lastbil känns ganska löjligt mot 2400 ton stålpendel...
Nästa yrke var att bli polis (Fråga mig inte varför?)
Nope, mina dåliga ögon stoppade mig... Efter en lyckad operation har jag rätt kvalifikationer, men nej! Jag vill inte längre. Yrket är inte speciellt glamouröst... om man säger så.
Lill-Daniel ville bo i en enormt stor trädkoja. Vuxen-Daniel bor INTE i en trädkoja... Sorry lillen, här sviker jag dig än en gång.
Här kommer första införlivningen av mina små barndrömmar. Jag har hund! Det ville lill-Daniel ha... Jag har varit behjälplig i stallet... som liten ville jag faktiskt lära mig rida, hur knapsu det än låter... Efter att jag träffat Jenny så fick jag följa med till stallet några gånger och fick lära mig rida och sköta om ett stall... Sååå, lill-Daniel, här bockar vi av en till!
Jag kommer INTE ihåg vad jag ville ha för bil när jag var liten, bara att den skulle ha många knappar på intreumentpanelen... Vet inte om Peggan har det, men jag tror att den kvalificerar sig högt upp på lill-Daniels önskelista.
Jag har TV-spel! Det var ett absolut måste för lill-Daniel och även för vuxen-Daniel! Här har inte mycket förändrats... Skönt!
Tänker man efter så kan drömmen om en trädkoja nästan översättas till en bostad två våningar upp i ett trähus... Såååå, här ger vi vuxen-Daniel ett halvt rätt.
De stora och globala sakerna som lill-Daniel skulle ordna har tyvärr inte vuxen-Daniel kunnat rå på. Tyvärr kan jag väl inte heller påstå att jag har försökt särskilt hårt. Jag skulle alltså bota hunger och svält. Jag skulle se till så att cancer försvann... De futtiga slantar jag skänkt till cancerfonden får mig bara att skämmas... Skämmes ta mig fan!
Inser att jag har svikit en hel del av Lill-Daniels drömmar och visioner av framtiden, men det är nu som jag har börjat göra något åt det. Att börja jobba på järnvägen var fösta steget i rätt riktning. Det var en annan dröm som kom då jag var liten. Efter en tur med Pappa till Gällivare framme i loket så var jag övertygad om att jag skulle köra tåg. Det glömde jag dock bort och började studera till ett yrke där man förnedras mer än vad tjejerna gör i en Roccorulle... (i Alla fall om man jobbade kvar i Luleå).
Nu är man i en ny karriär där man är stolt över sitt arbete och framförallt har jag blivit förälder! Snacka om att lille Charlie hjälper mig att se världen ur ett barns ögon. Ibland så väldans naivt, men dock så skönt att inte måsta se all skit hela tiden. Livet går ut på att njuta och må bra och Charlie hjälper mig att skratta, att le och att ta vara på varje minut av glädje. Kan inte längre ha dåligt samvete över att jag bor i ett tryggt och bra land som Sverige när en stor del av världen svälter och krigar. Kallsinnigt att välja bort krigen, att väja för svälten? Nej, de finns där, men av någon anledning föddes jag här och växte upp här. Det ska jag inte kasta bort genom att vara bitter över att många har det sämre.
Att bli pappa är det största som har hänt mig och jag älskar varje dag. Att seda gifta sig och få svart på vitt att Jag, Jennie och Charlie är en familj med gemensamt efternamn... ja, det slår mycket högt. Såååå innerst inne har jag nog inte svikit lill-Daniel, bara nått delar av målen via långa men berikande omvägar. Dessutom har resan bara börjat....
Det första yrke jag kan minnas att jag ville ha var att köra lastbil (Eftersom en släkting körde lastbil och jag fick följa en gång...) Tyvärr lill-Daniel... Jag kör inte lastbil och har heller inte gjort det... Dock tycker jag att 40-50 ton lastbil känns ganska löjligt mot 2400 ton stålpendel...
Nästa yrke var att bli polis (Fråga mig inte varför?)
Nope, mina dåliga ögon stoppade mig... Efter en lyckad operation har jag rätt kvalifikationer, men nej! Jag vill inte längre. Yrket är inte speciellt glamouröst... om man säger så.
Lill-Daniel ville bo i en enormt stor trädkoja. Vuxen-Daniel bor INTE i en trädkoja... Sorry lillen, här sviker jag dig än en gång.
Här kommer första införlivningen av mina små barndrömmar. Jag har hund! Det ville lill-Daniel ha... Jag har varit behjälplig i stallet... som liten ville jag faktiskt lära mig rida, hur knapsu det än låter... Efter att jag träffat Jenny så fick jag följa med till stallet några gånger och fick lära mig rida och sköta om ett stall... Sååå, lill-Daniel, här bockar vi av en till!
Jag kommer INTE ihåg vad jag ville ha för bil när jag var liten, bara att den skulle ha många knappar på intreumentpanelen... Vet inte om Peggan har det, men jag tror att den kvalificerar sig högt upp på lill-Daniels önskelista.
Jag har TV-spel! Det var ett absolut måste för lill-Daniel och även för vuxen-Daniel! Här har inte mycket förändrats... Skönt!
Tänker man efter så kan drömmen om en trädkoja nästan översättas till en bostad två våningar upp i ett trähus... Såååå, här ger vi vuxen-Daniel ett halvt rätt.
De stora och globala sakerna som lill-Daniel skulle ordna har tyvärr inte vuxen-Daniel kunnat rå på. Tyvärr kan jag väl inte heller påstå att jag har försökt särskilt hårt. Jag skulle alltså bota hunger och svält. Jag skulle se till så att cancer försvann... De futtiga slantar jag skänkt till cancerfonden får mig bara att skämmas... Skämmes ta mig fan!
Inser att jag har svikit en hel del av Lill-Daniels drömmar och visioner av framtiden, men det är nu som jag har börjat göra något åt det. Att börja jobba på järnvägen var fösta steget i rätt riktning. Det var en annan dröm som kom då jag var liten. Efter en tur med Pappa till Gällivare framme i loket så var jag övertygad om att jag skulle köra tåg. Det glömde jag dock bort och började studera till ett yrke där man förnedras mer än vad tjejerna gör i en Roccorulle... (i Alla fall om man jobbade kvar i Luleå).
Nu är man i en ny karriär där man är stolt över sitt arbete och framförallt har jag blivit förälder! Snacka om att lille Charlie hjälper mig att se världen ur ett barns ögon. Ibland så väldans naivt, men dock så skönt att inte måsta se all skit hela tiden. Livet går ut på att njuta och må bra och Charlie hjälper mig att skratta, att le och att ta vara på varje minut av glädje. Kan inte längre ha dåligt samvete över att jag bor i ett tryggt och bra land som Sverige när en stor del av världen svälter och krigar. Kallsinnigt att välja bort krigen, att väja för svälten? Nej, de finns där, men av någon anledning föddes jag här och växte upp här. Det ska jag inte kasta bort genom att vara bitter över att många har det sämre.
Att bli pappa är det största som har hänt mig och jag älskar varje dag. Att seda gifta sig och få svart på vitt att Jag, Jennie och Charlie är en familj med gemensamt efternamn... ja, det slår mycket högt. Såååå innerst inne har jag nog inte svikit lill-Daniel, bara nått delar av målen via långa men berikande omvägar. Dessutom har resan bara börjat....