LeCane

Fyra veckor ska avverkas i Långsele under min kommande praktik. Jag ska köra gods åt Green Cargo och det känns skitkul att få komma iväg på spåret lite. Har kämpat med mycket teori nu och om sanningen ska fram så är det faktiskt lite tradigt nu, jag behöver få en konkret målbild om vad jag ska göra! Passar därför perfekt att få komma ut på spåret lite och få känna den friska luften ute under kontaktledningen.

Vi är fem galna grabbar som ska dela på boendet nere i Långsele. Traffic Care gav oss ett skambud för att bo på överliggningen... 2000 spänn var för att bo i små sketna trånga rum... Nej fan, sa vi. Markus hålle nu på att ordna med en trea i Långsele som vi får hyra till den försumbara kostnaden av 4200:- för den månad vi är där... svårt val eller??? Knappast och jag längtar verkligen. Inte för att få komma ifrån Jenny, för det kommer kännas lite ovant, men för att få komma iväg och få känna sig som lite lokförare.

Långsele har rykte om sig att vara ett mecka för "lammkött" som vi... om man är intresserade av deppiga medelålderskvinnor som vill få sig lite äventyr i livet. Jag vill inte ha den typen av äventyr, ungefär som att gå på restaurang för att käka blodpuddning när man kan få Chateau Briand hemma...

Nåja, V.12-15 kommer Långsele att leva upp som en helt ny byggd, befolkningen kommer att öka med 12% och utelivet kommer att få sig en sådan vass törn att Polisen kommer att måsta "dygnet-runt-bemanna" orten...
...eller kanske inte. Förmodligen kommer vi sitta och plugga SÄO och ATC under vår tjänstefria tid. Då vi inte pluggar kommer vi att vara ute och jogga för att vara "grymt fittade" då vi kommer hem till våra nära och kära.

PS: Mina Pumor har hemsökt mig i natt... jag drömde om ett par nya Adidas, men genast vaknade jag kallsvettig och såg ett par svarta Puma King i fotänden av sängen... jag vågade inte somna om eftersom jag är stensäker på att skorna låg ute i trapphuset när jag gick och lade mig...

Säg det förhållande som varar för evigt? Själv är jag inte beredd på den skilsmässa som står annalkande och jag ska kämpa så långt det bara går. Som det ser ut i dagsläget står vi inför ett slags "Status quo" där varje dag och tillfälle är en balansgång på den knivskarpa eggen. Med ett omsorgsfullt pulande och lappande så fick jag tillfälligt ihop den spruckna relationen och vid första "intima" tillfället så känndes det  genast som förr. Som jag tidigare sagt så är varje dag en balansgång, men sanningen är den att jag tycker att det går åt rätt håll.

Hälplattan är tillbaka i sitt läge och förankrad där med epoxylim. Säg den relation som spricker med ett lager epoxylim? Jag vet då ingen som gjort det. Nu är min förhoppning om att relationen ska vara hela vägen tills även jag känner att det är dags för oss båda att gå vidare. Dock har jag fått mig en påminnelse om att vissa förhållanden är av temporär art och inte är menade att vara för evigt.

Life goes on...

Den som varit lite observant har under de senaste dagarna kunnat se mig halta lite lätt. Jag har gjort allt jag kan för att försöka gå normalt utan denna föraktliga haltning, men lyckas inte helt fullt ut. Sanningen om den den hemska och brutala olycka som föranledde allt detta haltande beskrivs enklast med ett ord, SVEK. Ett förhållande som varat i 14 år har nu brutalt börjat se ett slut. Den första indikeringen om att relationen knakade i fogarna visade sig genom att mjukheten och ömheten inte fanns kvar som förr. Vid varje försök att hitta känsla med varandra så slutade det med felsteg och misslyckande. Så kom då den dagen så "dolkstöten" levererades. Tisdag kväll, Arcushallen... jag kör på som vanligt med grabbarna i hopp om att min dåliga relation bara ska vara en ytterst temporär svacka som ska kunna åtgärdas med rätt ingredienser och lite kärlek. Så kommer ögonblicket till vilket jag kan referera i ultrarapid om så behövs, så smärtsamt och tydligt har det etsat sig fast i mitt huvud.

Bollen kommer i en högt skruvad och studsande bana mot mig i ett extremt dåligt hemåtpass. Jag springer, fortfarande lyckligt ovetandes om dolkstöten, fram några steg mot bollen, bromsar upp, korrigerar beräkningen av bollbanan efter första studsen, vänster häl i backen, springer två steg åt sidan och i samma ögonblick som höger häl tar i backen så kommer smärtan. Dolkstöten är levererad med besked. Högra häldobbens fästplatta har tryckts upp ur bottenplattan och smällt upp i min häl med full kraft. Det svartnar för ögonen då den omedelbara insikten om sveket når mina sinnen. Med fullt fokus på bollen försöker jag ändå avsluta med värdighet, men bollen rinner förbi mig och in i eget mål. Jag stannar upp och inser att smärtan har fått mig att misslyckas, sveket efter detta långa förhållande fick mig att tappa kontrollen över min passion för fotboll...

Aldrig trodde jag att mina Puma King i känguruskinn med skrubdobb från 1994 skulle svika mig så här i slutet av vårt förhållande... Trots att jag omsorgsfullt har bytt ut dobbarna mot en mjuk gummidobb som är bred och platt för att passa på konstgräs så ville inte skon längre. Jag haltar åt sidan sliter av mig skon och ser till min stora lättnad att jag haft värdighet nog att inte blöda. Denna värdighet gör att jag kan lämna hallen med högt buret huvud och för varje steg jag tar känner jag värdigheten komma tillbaka från sveket.

Just nu ligger det ett par fina Umbro, näst intill oanvända och väntar på att jag ska ta dem i besittning, men känslorna för mina gamla Puma är starka... Vi får se... det sägs att det bästa sättet att inse var ens känlor ligger är att testa runt lite under den tid man är sk. "free agent". Vi får se hur tiden tänker läka detta sår...

Sitter och läser om kvarteret Hunden i Luleå där man nu givit klartecken till att riva Fritz Olsson-huset för att ge plats åt den nyproduktion som det satsas för. Förr var jag bombsäker, riv skiten eftersom det är sjukt, skadat och trasigt. Idag är jag aningen mer kluven. Går det inte att bevara fasaderna i alla fall? Kan man inte skala bort befintliga fasader och sedan "limma" på dessa på det nya huset? Borde i alla fall inte vara så märkvärdigt. Samma med den karismatiska klockan som hänger på väggen/gaveln av huset. Den måste bevaras, likväl som den tidiga "neonrörsringen" som man ser som ett riktmärke då man kommer in mot Luleå efter Bodenvägen.

Visst, det är torsdag idag och fettisdagen var för två dagar sedan... So what? Semlan får gärna vara ett stående inslag i min överromantiserade cafévärld. Bakade själv ett gäng semlor enligt ett nytt recept jag fick av svärmor. Godare semlor har jag fan aldrig ätit förr! Tack Kicki, de fyllde min nerdeffade fettdepå lite väl mycket....

Har fortfarande ett gäng goa semlor som bara väntar på lite kaffe och sällskap för att slinka hela vägen ner i magen. Det komiska är att till och med Zeke älskar mina semlor. Igårkväll, efter att Jenny kommit hem, bestämmde vi oss för att se lite film i sovrummet med lite gofika med. Givetvis hade jag valt ut den bästa och snyggaste semlan till Jenny. Eftersom semlan inte ska vara kylskåpskall vid förtäring så fick den stå på en assiett vid hennes sängbord tills det var dags... Ja, när var det dags då? Det upptäckte Zeke först av alla. Vi regaerade på ett överdrivet slickljud som inte ens en extatisk Zeke kan åstadkomma när han går loss på sina juveler... nej, en snabb titt på på sängbordet visade en mäkta nöjd hund som precis fått bort all grädde och florsocker. Bara att äta vidare, det bjuder vi på!!!

Nåja, Jenny ska få en ny chans när hon kommer hem från skolan idag. Själv har jag pluggat hela morgonen och ska nu ut på en lååååång och skön promenad med hundarna. Solen har precis kikat fram en stund och jag vill passa på att få alla två strålar som dagen erbjuder på mig.

Tjing!