Om saknaden efter en älskad vän
Natten mot idag (29/8) lämnade Gojan oss. Hon gjorde det efter att hastigt ha insjuknat i lunginflammation. Många var frågorna och få var svaren så Jenny har suttit hela dagen i telefon med olika Veterinärer (eftersom de i Gammelstad har begränsad fågelkunskap) får att få reda på mer. Efter ett samtal med Kjell Johansson i Farsta (fågeluppfödare) kom vi fram till att Gojan dog av samma skäl som Storfot gjorde för tre år sedan. Han var en Mjölnarhane som kom in i Sverige samtidigt som Gojan och via samma importör. Antagligen var de vuxna fåglar redan då och orsaken till att både Gojan och Storfot fick dödliga lungbesvär bottnar således i ålder.
Skulle kunna skriva flera sidor om orsaker och ursäkter, men det känns fel. Just nu är det nog svårt att acceptera att hon inte kommer tillbaka. Det gör för ont att bara tänka så. Istället har dagen ägnas till att hämta Gojan från Gammelstad för att begrava henne i en fin glänta i en skog. Efter ett tårfyllt farväl har vi inte orkat med riktigt allt vi velat, men nu under kvällen har vi i alla fall fått bort Gojans burar och sittpinnar. Vi valde att göra det eftersom det känns än mer jobbigt att se hennes tomma bur hela tiden.
Usch, aldrig trodde jag att man kunde förälska sig så i en fågel, men Gojan var speciell. Vi valde inte henne, hon valde oss och i synnerhet Jenny. Hon var alltid så snäll mot oss, oavsett vi var morgontrötta och sena med hennes frukost, inte ett ljud förrän hon hörde att vi var vakna. Då ropade hon lite försiktigt "hallåååå" på sitt speciella sätt. När man svarade henne med ett "hej Gojan" blev det skönsång i hela lägenheten. Ofta hände det att vi hämtade in henne i sovrummet för att ligga och mysa med oss och bara få ett socialt utbyte.
Tiden brukar läka alla sår säger man, men det känns som att tiden i detta fall kommer att bli lång. Vi försöker trösta oss med att hon i alla fall hade det näst bästa efter att få leva i vilt tillstånd, och det var oss. Hon följde oss ofta när vi hälsade på folk och hon ville gärna vara i centrum för allas uppmärksamhet. Nu är det bara helt tyst och det känns jobbigt, inte ens hundarna skäller som de brukar. Vet inte om de känner av atmosfären, men det är nästan obehagligt tyst hemma nu.
Hoppas bara att det stämmer med den gamla sägnen, efter regn kommer sol
Sov sött älskade Gojan.
Skammen går på torra land.
Jag ska faktiskt erkänna att jag skäms över att jag inte skrivit om detta tidigare, men faktum är att jag inte kunnat. Eller, jo det har jag... Så här är det, jag ska bli farbror Daniel och det är på riktigt denna gång. Min tvillingbror och hans Henna väntar barn som ska dimpa ner någon gång runt den 24/11. Varför jag inte skrivit om detta beror på att de inte ville släppa bomben utanför familjen innan de hade varit på ultraljud och fått se barnet i verklighet. Efter att ha gått runt och tigit i några veckor så blev det som så att man inte skrev om det helt enkelt och när ultraljudsplåtarna låg på bordet så... ja, då var det ingen nyhet längre.
Kolla brorsans sida för lite mer info...
Definitum!!!
Imorgon börjar även mina f.d. kollegor arbeta efter sin välbehövliga semester. Roger har gift sig, Mona har puttrat runt med "färjan", Anna har grävt lökar i stugan och detsamma har nog säkert både Lisbeth och Anne också gjort. Jaaa... det är tur att ni är rutinerade eftersom jag ryktesvis fick höra att det råder samma kaos som vi är vana vid efter några år nu. Halvmålat, allt i kartonger, inget iordning... Ja, det är som sagt tur att ni är luttrade. Jag ska försöka komma mig förbi på lite kaffe i alla fall.
Vad händer annars? Jo, min kära älskade har blitt ett år äldre och hon fortsätter bara att bli än vackrare (hur det nu kan vara möjligt???). Vi ska ner på bröllop i Sparreholm och vi passar i samma veva på att ta en minisemester med "knullskrubben" (husvagnen). Jenny har ett år kvar på sin utbildning och jag har ett år och några månader. Vad fan ska man då gnälla på egentligen? Jag brukar ju vilja skriva en liten förmaning eller få svära av mig då och då, men nu ska jag svära av mig över att jag inte har något att svära av mig om.
Vad är min innersta insikt om det då? Jo, jag ska svara på det genom att citera en scen ur "American beauty": How can there be so much violence in such a beautiful world? Översatt i rätt kontext betyder det "hur kan det finnas så mycket tråkigheter i en så vacker värld?" Med det menar jag att jag verkligen har lyckats med att försöka fokusera på det som ger en positiv mening med livet. Våldet och misären kommer att finnas ändå, men för att förändra något till det bättre så måste man kunna erbjuda något som ÄR bättre. Om man gräver ner sig för mycket i allt negativt som finns i världen så tror jag att man missar det som gör livet värt att leva. En man eller kvinna kan inte ensam förändra hela världen, bara sig själv och försöka vara ett föredöme. Så länge jag lägger skulden på andra och fokuserar på deras problem eller livsstil så kommer jag aldrig att nå fram med budskapet som skapar förändring. Jag måste helt enkelt vara ett föredöme i det jag förespråkar för att kunna erbjuda det som ett bra alternativ tll förändring.
Alltså, för att runda av lite, jag har blivit glad och lycklig av att förändra mig själv, inte genom att gnälla på vad min omgivning gör för fel.
Smaka på det och testa själv! Det kan börja med en sådan enkel sak som att tumma på en rutin som morgonkaffet eller städdagen. Det kan sluta med att ilskan byts ut mot empati och att lättjan ersätts med inspiration. Vem vet? Jag kan inte bevisa mina teser vetenskapligt, eller jo, det skulle jag säkert kunna men då tror jag inte att någon skulle vara intresserad av mig!
Godkväll!!!
Resumé
Vi torskar återigen mot Skogså... vad är det för fel? Vi klarar helt enkelt inte av att lira mot "skogshuggarlag" eftersom vi väger för lätt och domare här ger fördelar till grisande lag... Äh! Ska inte skylla på domare, grabbarna måste ta fighten!
Imorgon fyller Jenny 27... fan, tiden går... hon var 19 när vi träffades... Grattis i förskott älskling!!! Kom på en kaffe och lite kaka!!!
Kalashelg!
Vad ska vi tro...?? Mest troligt tvålar vi dit P.D.O.L. ganska ordentligt med tanke på att vädret verkar bli stabilare. Trots "sämre" artistfält så verkar Kalaset ändå locka fler av den anledningen att det är en mer "städad" festival. Inte lika många "fjortisar" som raglar omkring och bråkar och slåss. Visst förekommer fylla och rejält med sådan, men den är ändå inte i paritet med den på PDOL. Kalaset som sådant har även bättre struktur där man lyckas kategorisera områdena så pass bra att vuxna rockers inte behöver stå och armbågas med 17-20 åriga hiphoppare. Kanske man ska tacka polisen för som fått många av sina synpunkter hörsammade.
Nåja, hur som helst så ska det bli kul att arbeta lite och se vad för pengar som kan dras in till laget. Ska arrangera igång nu under fredagen för att slutligen själv arbeta under lördagen. Kommer att bli KALAS!!!
- Jenny ställer konst på "konst i det gröna"! Ingen ursäkt är bra nog för att inte besöka henne där.
- Talibanerna verkar fortfarande styra Afghanistan... Flat regering som verkar förhandla med terrorister i tomteskägg...
- Bara sex veckor och två dagar kvar tills jag börjar plugga igen!!! Wiiiieee!!!