Definitum!!!
Nu är alla hinder bortsopade! Formalian är avklarad, testerna passerade och slutligen har nu läkaren satt sitt sigill på att han godkänner min fysiska status för att köra tåg! Nu kan inget stoppa mig annat än en urspårning då... höhö. Nej, från och med idag är jag även formellt arbetslös och jag vet inte hur det känns... kanske bra? Jo, det känns bra eftersom jag vet vad som ligger framför mig och nu kan jag äntligen släppa den nervösa blicken från backspegeln och bara blicka framåt för ett tag.
Imorgon börjar även mina f.d. kollegor arbeta efter sin välbehövliga semester. Roger har gift sig, Mona har puttrat runt med "färjan", Anna har grävt lökar i stugan och detsamma har nog säkert både Lisbeth och Anne också gjort. Jaaa... det är tur att ni är rutinerade eftersom jag ryktesvis fick höra att det råder samma kaos som vi är vana vid efter några år nu. Halvmålat, allt i kartonger, inget iordning... Ja, det är som sagt tur att ni är luttrade. Jag ska försöka komma mig förbi på lite kaffe i alla fall.
Vad händer annars? Jo, min kära älskade har blitt ett år äldre och hon fortsätter bara att bli än vackrare (hur det nu kan vara möjligt???). Vi ska ner på bröllop i Sparreholm och vi passar i samma veva på att ta en minisemester med "knullskrubben" (husvagnen). Jenny har ett år kvar på sin utbildning och jag har ett år och några månader. Vad fan ska man då gnälla på egentligen? Jag brukar ju vilja skriva en liten förmaning eller få svära av mig då och då, men nu ska jag svära av mig över att jag inte har något att svära av mig om.
Vad är min innersta insikt om det då? Jo, jag ska svara på det genom att citera en scen ur "American beauty": How can there be so much violence in such a beautiful world? Översatt i rätt kontext betyder det "hur kan det finnas så mycket tråkigheter i en så vacker värld?" Med det menar jag att jag verkligen har lyckats med att försöka fokusera på det som ger en positiv mening med livet. Våldet och misären kommer att finnas ändå, men för att förändra något till det bättre så måste man kunna erbjuda något som ÄR bättre. Om man gräver ner sig för mycket i allt negativt som finns i världen så tror jag att man missar det som gör livet värt att leva. En man eller kvinna kan inte ensam förändra hela världen, bara sig själv och försöka vara ett föredöme. Så länge jag lägger skulden på andra och fokuserar på deras problem eller livsstil så kommer jag aldrig att nå fram med budskapet som skapar förändring. Jag måste helt enkelt vara ett föredöme i det jag förespråkar för att kunna erbjuda det som ett bra alternativ tll förändring.
Alltså, för att runda av lite, jag har blivit glad och lycklig av att förändra mig själv, inte genom att gnälla på vad min omgivning gör för fel.
Smaka på det och testa själv! Det kan börja med en sådan enkel sak som att tumma på en rutin som morgonkaffet eller städdagen. Det kan sluta med att ilskan byts ut mot empati och att lättjan ersätts med inspiration. Vem vet? Jag kan inte bevisa mina teser vetenskapligt, eller jo, det skulle jag säkert kunna men då tror jag inte att någon skulle vara intresserad av mig!
Godkväll!!!
Imorgon börjar även mina f.d. kollegor arbeta efter sin välbehövliga semester. Roger har gift sig, Mona har puttrat runt med "färjan", Anna har grävt lökar i stugan och detsamma har nog säkert både Lisbeth och Anne också gjort. Jaaa... det är tur att ni är rutinerade eftersom jag ryktesvis fick höra att det råder samma kaos som vi är vana vid efter några år nu. Halvmålat, allt i kartonger, inget iordning... Ja, det är som sagt tur att ni är luttrade. Jag ska försöka komma mig förbi på lite kaffe i alla fall.
Vad händer annars? Jo, min kära älskade har blitt ett år äldre och hon fortsätter bara att bli än vackrare (hur det nu kan vara möjligt???). Vi ska ner på bröllop i Sparreholm och vi passar i samma veva på att ta en minisemester med "knullskrubben" (husvagnen). Jenny har ett år kvar på sin utbildning och jag har ett år och några månader. Vad fan ska man då gnälla på egentligen? Jag brukar ju vilja skriva en liten förmaning eller få svära av mig då och då, men nu ska jag svära av mig över att jag inte har något att svära av mig om.
Vad är min innersta insikt om det då? Jo, jag ska svara på det genom att citera en scen ur "American beauty": How can there be so much violence in such a beautiful world? Översatt i rätt kontext betyder det "hur kan det finnas så mycket tråkigheter i en så vacker värld?" Med det menar jag att jag verkligen har lyckats med att försöka fokusera på det som ger en positiv mening med livet. Våldet och misären kommer att finnas ändå, men för att förändra något till det bättre så måste man kunna erbjuda något som ÄR bättre. Om man gräver ner sig för mycket i allt negativt som finns i världen så tror jag att man missar det som gör livet värt att leva. En man eller kvinna kan inte ensam förändra hela världen, bara sig själv och försöka vara ett föredöme. Så länge jag lägger skulden på andra och fokuserar på deras problem eller livsstil så kommer jag aldrig att nå fram med budskapet som skapar förändring. Jag måste helt enkelt vara ett föredöme i det jag förespråkar för att kunna erbjuda det som ett bra alternativ tll förändring.
Alltså, för att runda av lite, jag har blivit glad och lycklig av att förändra mig själv, inte genom att gnälla på vad min omgivning gör för fel.
Smaka på det och testa själv! Det kan börja med en sådan enkel sak som att tumma på en rutin som morgonkaffet eller städdagen. Det kan sluta med att ilskan byts ut mot empati och att lättjan ersätts med inspiration. Vem vet? Jag kan inte bevisa mina teser vetenskapligt, eller jo, det skulle jag säkert kunna men då tror jag inte att någon skulle vara intresserad av mig!
Godkväll!!!
Kommentarer
Trackback