Att sparka ner och slicka upp...
Hej!
I ovanstående rubrik har ni ett beprövat och välkännt recept som med stor säkerhet tar dig genom en snabb karriär och kvickt avancemang. Frågan man istället ställer sig är huruvida en ledare, på mellanplan med dessa egenskaper, egentligen sover om natten? Jag brukar själv på ett skämtsamt sätt säga att "mitt samvete är rent eftersom det är oanvänt". Kul va? Så sant, så sant, men faktum kvarstår. Kan en normalt funtad människa vara så kall och opersonlig gentemot de personer som man i första hand är anställd för att jobba för?
Enligt den pedagogiska definitionen av ledarksap är ledarens roll att skapa förutsättningar för sin personal till att göra ett bra jobb. Med lite tolkning skulle man kunna säga att ledarens uppgift är att vara en teoretisk och praktisk hantlangare av stöd för sin personal. En tjänare helt enkelt. Någonstans i sin strävan efter anvancemang missar man totalt vad det är för uppgifter man egentligen har. Befordran och vilja att slicka matsmulor från husses bord är viktigare än att sköta sin uppgift. Det funkar ett tag tror jag, men i långa loppet förlorar alla parter på att ha ledare med dessa giriga egenskaper.
Hur skulle en jägare göra om han hade en älghund som låg och tröck vid lägerelden för att tigga korv istället för att driva vilt? Vad skulle en väktare göra om han/hon kom på sin tjänstehund med att tigga Frolic från inbrottstjuven istället för att nypa fast denne? Ingen hund skulle få vara kvar i tjänst!
Nu kan man fråga sig om styrelsefolk och VD:ar anställer mellanchefer för att de ska vara gulliga och slicka deras bord på smulor eller för att de ska få en viss personalgrupp att prestera? Rent krasst är det så att alla chefer anställs med en förväntan på en viss prestation. Når man inte de uppsatta målen så utreder man orsaken till misslyckandet och överväger en nyanställning eller ett nytt förordnande. Så borde det i alla fall funka...
Hur gör man då?
Jo, man delar ut en ultrafet bonus till den mellanchef som missade att ro i hamn en miljonorder och så drar man in semestern för de stackare som jobbade med oklara direktiv och konstant övertid utan en extra krona i ersättning. När sedan bonusen kommer för de anställda så beror den på att företaget äntligen lyckats få in en miljonorder. Denna bonus är ungefär 5% av vad chefen fick då han/hon misslyckades...
Vad är nästa steg då?
Jo, personalen vädrar sitt missnöje med sin chef och denna chef hotar med omplaceringar av kompetens. Styrelsen med VD:n i spetsen går in och medlar; man kommer fram till att det bästa är att ge chefen en ny tjänst. Med rädsla för dålig PR i pressen väljer man att ge "chefen" en bättre betald tjänst med ännu större ansvar att misslyckas med!
Så går den moderna ledarskapsorganisationen till!!!
God kväll!!!
I ovanstående rubrik har ni ett beprövat och välkännt recept som med stor säkerhet tar dig genom en snabb karriär och kvickt avancemang. Frågan man istället ställer sig är huruvida en ledare, på mellanplan med dessa egenskaper, egentligen sover om natten? Jag brukar själv på ett skämtsamt sätt säga att "mitt samvete är rent eftersom det är oanvänt". Kul va? Så sant, så sant, men faktum kvarstår. Kan en normalt funtad människa vara så kall och opersonlig gentemot de personer som man i första hand är anställd för att jobba för?
Enligt den pedagogiska definitionen av ledarksap är ledarens roll att skapa förutsättningar för sin personal till att göra ett bra jobb. Med lite tolkning skulle man kunna säga att ledarens uppgift är att vara en teoretisk och praktisk hantlangare av stöd för sin personal. En tjänare helt enkelt. Någonstans i sin strävan efter anvancemang missar man totalt vad det är för uppgifter man egentligen har. Befordran och vilja att slicka matsmulor från husses bord är viktigare än att sköta sin uppgift. Det funkar ett tag tror jag, men i långa loppet förlorar alla parter på att ha ledare med dessa giriga egenskaper.
Hur skulle en jägare göra om han hade en älghund som låg och tröck vid lägerelden för att tigga korv istället för att driva vilt? Vad skulle en väktare göra om han/hon kom på sin tjänstehund med att tigga Frolic från inbrottstjuven istället för att nypa fast denne? Ingen hund skulle få vara kvar i tjänst!
Nu kan man fråga sig om styrelsefolk och VD:ar anställer mellanchefer för att de ska vara gulliga och slicka deras bord på smulor eller för att de ska få en viss personalgrupp att prestera? Rent krasst är det så att alla chefer anställs med en förväntan på en viss prestation. Når man inte de uppsatta målen så utreder man orsaken till misslyckandet och överväger en nyanställning eller ett nytt förordnande. Så borde det i alla fall funka...
Hur gör man då?
Jo, man delar ut en ultrafet bonus till den mellanchef som missade att ro i hamn en miljonorder och så drar man in semestern för de stackare som jobbade med oklara direktiv och konstant övertid utan en extra krona i ersättning. När sedan bonusen kommer för de anställda så beror den på att företaget äntligen lyckats få in en miljonorder. Denna bonus är ungefär 5% av vad chefen fick då han/hon misslyckades...
Vad är nästa steg då?
Jo, personalen vädrar sitt missnöje med sin chef och denna chef hotar med omplaceringar av kompetens. Styrelsen med VD:n i spetsen går in och medlar; man kommer fram till att det bästa är att ge chefen en ny tjänst. Med rädsla för dålig PR i pressen väljer man att ge "chefen" en bättre betald tjänst med ännu större ansvar att misslyckas med!
Så går den moderna ledarskapsorganisationen till!!!
God kväll!!!
Kommentarer
Trackback