För jag är så jäkla präktig...
Jepp!
Läs rurbriken, den stämmer. Jag är präktig, tillsammans med en stor övrig majoritet av svenska folket. Hur är man präktig då? Jo, det börjar med lite stolthet och slutar med konflikt och bråk. Har jag bråkat då? Nja, inte särskilt, men det kommer, var så säker!
I Sverige är vi duktiga, vi är kunniga och världsbästiga i allt vi gör... tycker vi själva i alla fall. Den egna åsikte och ståndpunkten försvarar vi med näbbar och klor. Ingen idiot ska få tala om för mig att jag har fel! Min åsikt och ståndpunkt är ju givetvis ett världsideal som alla borde leva efter. Vem fan är då du eller någon annan att tala om för mig hur jag ska göra? Vem är du att tala om för mig att jag har fel? Jo, förmodligen någon som ser min situation lite mer objektivt och som kan väga fördelar och nackdelar lite mer balanserat och ge mig lite utanförperspektiv på saken. Ok, fine! Jag är nöjd. Kanske bara var bra att jag fick en liten uppsträckning eller tankeställare, men du ska fan veta att jag från och med nu kommer att hata dig, även fast du hade rätt!
Lite av den mentaliteten lever vi efter idag. Ingen ska få tala om för mig hur jag ska göra, men jävlar! Folk ska fan lyssna på mig och leva efter mina visdomsord!... Känns det igen? Har du en kamrat eller kollega som alltid ska komma med pekfingrar, uppmaningar eller levnadsråd? Någon som alltid hittar fel i dina beslut och som ska korrigera dig helt efter dennes egna situation? Är det den personen som gnäller över ditt val av bil, att du borde köpt en Audi istället för en Ford när du behöver en bil som ska rulla 400 mil per år, till och från affären och en liten sväng till familjen då och då?
Är det samma person som själv rullar runt i en gammar sliten Skoda och egentligen sågar ditt val eftersom denne är avundsjuk? Kan det vara det som allt handlar om? Nej , så enkelt kan det inte vara eftersom jag inte köper det! Däremot tror jag att trångsynthet kan ligga bakom visst beteende. Tanken att alla vill olika saker med sitt liv och värdesätter olika saker kan ibland vara väldigt avlägsen för många. En del vill köpa radhus på någon kilometers avstånd från stan. En del vill bo i ett betongkomplex i utkanten av stan, andra vill ha bondgård och vissa vill köpa borätt inne i centrum... Vem gör bästa valet? Vem gör sämsta valet? Egentligen ingen... Om allt detta sker som ett resultat av den egna viljan så betyder ju det att vi vill olika saker och det måste väl fan vara det bästa av allt? Att inte måsta göra likadant som grannen.
Sen kommer det här roliga med konflikter... Det är något som alla hamnar i förr eller senare, i större och mindre omfattningar. Det roliga är att vi aldrig lär oss av föregående konflikter. Det är ju givetvis alltid det andres fel att två träter, Min version är ju alltid rätt och den andre har ju alltid fel och ljuger. Så är det ju. Där är vi präktiga och skulle aldrig erkänna att vi själva har bidragit till att underblåsa en konflikt. Person A hävdar, med en dåres envishet, att denne har rätt medans person B gör likadant. Person C som ser saken utifrån säger att person A har rätt på ett sätt och att person B har rätt på ett annat sätt och att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Detta lär vi oss dock aldrig eftersom alla anser vi oss stå högst upp på visdomspyramiden och att alla andra under oss är okunniga patrask. I alla fall i en konflikt. Vad är sedan nobelt? Är det den som gång på gång sårar en person och slår undan det med "Äh, han är ju så jävla känslig att han får skylla sig själv..." eller är det den som försöker möta en person där var denne står och visar lite respekt?
Mitt måtto om respekt är att det kan man bara förtjäna genom att visa att man kan respektera andra. Den som vänder på det där och säger att jag ska respektera dig när du visar det mot mig... ja, denne person kommer nog inte att leva så lätt i slutändan.
Sårar jag någon så har jag gjort någon illa och då är det inte upp till mig att avgöra om jag verkligen gjorde något fel. Det har jag redan gjort, uppenbarligen. Sedan finns det ju situationer där man sårar andra eftersom man själv redan blivit sårad och det är då präktigheten tar över oss och styr oss som galna mördarrobotar. Att säga förlåt, utan att kräva ett förlåt tillbaka är kanske den bästa själsliga metoden... Det visar en mogen attityd hos en person som har lärt känna sig själv och som tar ansvar för sina handlingar. Sedan kanske ett förlåt inte alltid räcker, skadan kan vara för stor redan, men det sårar i alla fall inte att göra det.
Läs rurbriken, den stämmer. Jag är präktig, tillsammans med en stor övrig majoritet av svenska folket. Hur är man präktig då? Jo, det börjar med lite stolthet och slutar med konflikt och bråk. Har jag bråkat då? Nja, inte särskilt, men det kommer, var så säker!
I Sverige är vi duktiga, vi är kunniga och världsbästiga i allt vi gör... tycker vi själva i alla fall. Den egna åsikte och ståndpunkten försvarar vi med näbbar och klor. Ingen idiot ska få tala om för mig att jag har fel! Min åsikt och ståndpunkt är ju givetvis ett världsideal som alla borde leva efter. Vem fan är då du eller någon annan att tala om för mig hur jag ska göra? Vem är du att tala om för mig att jag har fel? Jo, förmodligen någon som ser min situation lite mer objektivt och som kan väga fördelar och nackdelar lite mer balanserat och ge mig lite utanförperspektiv på saken. Ok, fine! Jag är nöjd. Kanske bara var bra att jag fick en liten uppsträckning eller tankeställare, men du ska fan veta att jag från och med nu kommer att hata dig, även fast du hade rätt!
Lite av den mentaliteten lever vi efter idag. Ingen ska få tala om för mig hur jag ska göra, men jävlar! Folk ska fan lyssna på mig och leva efter mina visdomsord!... Känns det igen? Har du en kamrat eller kollega som alltid ska komma med pekfingrar, uppmaningar eller levnadsråd? Någon som alltid hittar fel i dina beslut och som ska korrigera dig helt efter dennes egna situation? Är det den personen som gnäller över ditt val av bil, att du borde köpt en Audi istället för en Ford när du behöver en bil som ska rulla 400 mil per år, till och från affären och en liten sväng till familjen då och då?
Är det samma person som själv rullar runt i en gammar sliten Skoda och egentligen sågar ditt val eftersom denne är avundsjuk? Kan det vara det som allt handlar om? Nej , så enkelt kan det inte vara eftersom jag inte köper det! Däremot tror jag att trångsynthet kan ligga bakom visst beteende. Tanken att alla vill olika saker med sitt liv och värdesätter olika saker kan ibland vara väldigt avlägsen för många. En del vill köpa radhus på någon kilometers avstånd från stan. En del vill bo i ett betongkomplex i utkanten av stan, andra vill ha bondgård och vissa vill köpa borätt inne i centrum... Vem gör bästa valet? Vem gör sämsta valet? Egentligen ingen... Om allt detta sker som ett resultat av den egna viljan så betyder ju det att vi vill olika saker och det måste väl fan vara det bästa av allt? Att inte måsta göra likadant som grannen.
Sen kommer det här roliga med konflikter... Det är något som alla hamnar i förr eller senare, i större och mindre omfattningar. Det roliga är att vi aldrig lär oss av föregående konflikter. Det är ju givetvis alltid det andres fel att två träter, Min version är ju alltid rätt och den andre har ju alltid fel och ljuger. Så är det ju. Där är vi präktiga och skulle aldrig erkänna att vi själva har bidragit till att underblåsa en konflikt. Person A hävdar, med en dåres envishet, att denne har rätt medans person B gör likadant. Person C som ser saken utifrån säger att person A har rätt på ett sätt och att person B har rätt på ett annat sätt och att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Detta lär vi oss dock aldrig eftersom alla anser vi oss stå högst upp på visdomspyramiden och att alla andra under oss är okunniga patrask. I alla fall i en konflikt. Vad är sedan nobelt? Är det den som gång på gång sårar en person och slår undan det med "Äh, han är ju så jävla känslig att han får skylla sig själv..." eller är det den som försöker möta en person där var denne står och visar lite respekt?
Mitt måtto om respekt är att det kan man bara förtjäna genom att visa att man kan respektera andra. Den som vänder på det där och säger att jag ska respektera dig när du visar det mot mig... ja, denne person kommer nog inte att leva så lätt i slutändan.
Sårar jag någon så har jag gjort någon illa och då är det inte upp till mig att avgöra om jag verkligen gjorde något fel. Det har jag redan gjort, uppenbarligen. Sedan finns det ju situationer där man sårar andra eftersom man själv redan blivit sårad och det är då präktigheten tar över oss och styr oss som galna mördarrobotar. Att säga förlåt, utan att kräva ett förlåt tillbaka är kanske den bästa själsliga metoden... Det visar en mogen attityd hos en person som har lärt känna sig själv och som tar ansvar för sina handlingar. Sedan kanske ett förlåt inte alltid räcker, skadan kan vara för stor redan, men det sårar i alla fall inte att göra det.
Kommentarer
Trackback